Traditioner är till för att följas!
Jag tycker att traditioner är oerhört viktigt. I det samhället vi lever idag, det räcker ju bara att se på sin egen modernt konstallerade familjesituation, så tror jag att traditioner bidrar till den där tryggheten som är så viktig. Redan i september börjar mina barn prata om paketkalendern, precis som jag gjorde när jag var liten. Tyvär måste jag ändå erkänna att jag fuskar. När jag var liten gjorde min mamma kalendrar till mig och min syster, men då var det små lappar i. Där stod det t.ex titta under trappan, sen när man kom till trappan låg där en ny lapp -Ha ha lurad! Titta i ugnen! Och så höll det på. Lapp efter lapp efter lapp. Klampet av springande barnafötter ekar väl än på Ljungstigen.
Jag kör enbart paketvarianten- inga lappar. Och- insåg jag idag när jag slagit in alla 48 paket- i år heller inget godis som "utfyllnad". I år har resorna till Ullared varit ganska så många och där har diverse småsaker inhandlats. I kalendrarna i år finner man bl.a bilar, glitterlim, skärp, badskum, magiska handdukar, hårspännen, läppbalsam, reflexer, små kramdjur, strumpor och massa annat smått och krimskrams. För det är ju det det är egentligen. Mest krimskrams som blir liggande i en låda (men badskum, strumpor och reflexer måste väl ändå anses som "nyttogrejer")? Men att se barnens ögon när man hänger upp kalendrarna siste november- det är obetalbart! Tindrande barnaögon som vet att när kalendrarna hängs upp betyder det att snart, snart så kommer julafton som de väntat ett år på! Traditioner och rutiner. Så viktigt i denna stressade värld. Min kompis A som precis ringde tyckte att hon hade varit mycket smartare än jag och köpt en färdig playmobil-kalender, vilket besparar henne några timmars inslagning. Det passar säkert många, men inte mig. Julen är traditioner och tills den dagen de fyller 18 kommer mina barn alltid ha en kalender hängande över sin säng- det är ett som är säkert!
Ps. Ni som tycker att jag är taskig mot minstingen i familjen som inte får någon så vill jag bara säga att vi har en ett-års gräns för kalendrar! Någon måtta får det allt vara!
Vad fina alamanackor!
SvaraRaderaJag längtar efter att se mina barns miner den 1/12 när dom får syn på sina kalendrar.
Det är värt all möda & tid det tar att fixa dom.
Lapparna får vänta tills dom kan läsa, i år är det, precis som du har, strumor, reflexer, tatueringar, biokort mm mm mm.
Det är inte lätt att komma på saker som är: inte allt för stora, inte tunga, användningsbara (helst förbrukningsbara) & roliga. Hoppas vi har lyckats!
Hälsningar
//Syster