Nytt år- nya tag!

Städrus! Något händer med mig precis dagarna efter jul- man blir som pånyttfödd och vill fylla sitt hem och sitt liv med nya, härliga saker. Ut med det gamla, organisera, fixa och sen...sen kommer belöningen...En tripp till IKEA, organiserade hyllor, garderober och leklådor. Nya vårblommor, ett fång tulpaner i klara pastellfärger, vårdoftande såpavatten som sprider sin glans runt om i huset. Ut med gamla tomtar, granar och ljusstakar. Ut med amaryllis och julstjärnor- in med solsken och vårvindar!
Ok, riktigt så fort kanske det inte blir vår, men om man hjälper den lite på traven inbillar jag mig åtminstone att det går lite lite fortare tills de första snödropparna syns utanför fönstret...
Ring klocka ring, i bistra nyårsnatten! Ring ut det gamla och in det nya! Ring, klocka ring....

JAG VANN!!!!

Jag är numera stolt ägare till denna underbara tavla, där konstnären själv kommer skriva in lillans namn. Underbart att vinna en tävling utan att fuska ;) och där priset dessutom är en helt fantastisk ängel som ska hänga över lillans säng och vaka över henne. Jag är så glad just nu och inte ens dagens släng av magsjuka kan få mitt humör att försämras!
Ett stort tack till konstnären Petra och till min vän som hade utlottningen på sin blogg- den är verkligen uppskattad!

Årets julklapp!

Ville bara visa upp vår (ko)nstiga bebis första julklapp- en råmande, gungande kossa modell större :) .... Det är ju i alla fall jul, ett ypperligt tillfälle fär föräldrar att leva ut alla sina barndomsdrömmar. Vet iofs inte om jag drömde om kossor när jag var liten, men söt är den- håll med om det :D

Skogsmulle och adventspynt!

I torsdags var jag och storshoppade på Plantagen inför 1:a advent. Julstjärnor, amaryllis, mossa, silverkottar, dörrkrans och annat nödvändigt för att komma i rätt adventsstämning. Jag hade planerat att även inhandla granris, men upptäckte till min fasa att för 50kr får man en liten kvist som knappast ens kan räknas som grangren. Möjligtvis en bebisgrangren. För att få tillräckligt till att lägga framför ytterdörren skulle jag behöva punga ut med en smärre förmögenhet. Tänkte, i mitt stilla sinne, att det räckte att jag skulle berätta för mannen att mitt lilla adventspynt gick på närmare 700kr...man behövde ju inte spä på det ytterligare. Och bor man på landet har man ju hela skogen som förråd! Sagt och gjort.

I dag blåste det kalla, västliga havsvindar och solen var täckt med en molnslöja som hindrade alla varma strålar från att leta sig ner. Men glad i hågen tvingade jag på mina barn overaller (hotade med totalt dataförbud+indraget lördagsgodis om de vägrade följa med...) Och så traskade vi ut i Harplinges storskog. Som tur är hade lillan en terränggående vagn och barnen sicksackade mellan björkar, asp och lönnar. Men var sjutton fanns granarna??????????????? Någon tall hittades, varpå dottern tyckte mannen skulle klättra 15 meter upp för att få tag i ris, men märkligt nog tyckte inte mannen detta var en speciellt bra idé. Vi letade och letade, kallare och kallare var det. Och just då så kändes de där 200kr som jag kunde sponsrat Plantagen med inte så mycket i alla fall. Men barnen tyckte det var kul med allt granletande och så plötsligt... Plötsligt fanns den där. Dold mellan karga lövträd. En liten liten granbuske, alldeles för ynklig för att kallas träd. Men ändå. Tillräckligt mycket ris på. Att det möjligen kan vara olagligt att rensa träd från dess grenar bortsåg vi ifrån, får plantera ett nytt till våren. Men å andra sidan var det så litet och ynkligt att den knappast kan räknas alls....

Några smärre skärsår och förfrysningsskador senare låg riset prydligt placerat framför ytterdörren! Nu kan julen komma inom dörren! Stig på, stig på!

Tradtioner och pyssel

Traditioner är till för att följas!

Jag tycker att traditioner är oerhört viktigt. I det samhället vi lever idag, det räcker ju bara att se på sin egen modernt konstallerade familjesituation, så tror jag att traditioner bidrar till den där tryggheten som är så viktig. Redan i september börjar mina barn prata om paketkalendern, precis som jag gjorde när jag var liten. Tyvär måste jag ändå erkänna att jag fuskar. När jag var liten gjorde min mamma kalendrar till mig och min syster, men då var det små lappar i. Där stod det t.ex titta under trappan, sen när man kom till trappan låg där en ny lapp -Ha ha lurad! Titta i ugnen! Och så höll det på. Lapp efter lapp efter lapp. Klampet av springande barnafötter ekar väl än på Ljungstigen.

Jag kör enbart paketvarianten- inga lappar. Och- insåg jag idag när jag slagit in alla 48 paket- i år heller inget godis som "utfyllnad". I år har resorna till Ullared varit ganska så många och där har diverse småsaker inhandlats. I kalendrarna i år finner man bl.a bilar, glitterlim, skärp, badskum, magiska handdukar, hårspännen, läppbalsam, reflexer, små kramdjur, strumpor och massa annat smått och krimskrams. För det är ju det det är egentligen. Mest krimskrams som blir liggande i en låda (men badskum, strumpor och reflexer måste väl ändå anses som "nyttogrejer")? Men att se barnens ögon när man hänger upp kalendrarna siste november- det är obetalbart! Tindrande barnaögon som vet att när kalendrarna hängs upp betyder det att snart, snart så kommer julafton som de väntat ett år på! Traditioner och rutiner. Så viktigt i denna stressade värld. Min kompis A som precis ringde tyckte att hon hade varit mycket smartare än jag och köpt en färdig playmobil-kalender, vilket besparar henne några timmars inslagning. Det passar säkert många, men inte mig. Julen är traditioner och tills den dagen de fyller 18 kommer mina barn alltid ha en kalender hängande över sin säng- det är ett som är säkert!

Ps. Ni som tycker att jag är taskig mot minstingen i familjen som inte får någon så vill jag bara säga att vi har en ett-års gräns för kalendrar! Någon måtta får det allt vara!

En lycklig dag!

Det gäller att ta tillvara på de där dagarna då allt faktiskt rullar på av sig själv. De där dagarna som man önskar skulle komma lite oftare när man allt för ofta istället befinner sig i magsjuke-snor-och feber träsket...Det hände egentligen ingenting spektakulärt idag, men ändå var det en lycklig och lyckad dag!

Alla barnen sov till 8, lilltjejen hade en härlig natt och sov mer än hon var vaken! Till frukost avnjöt vi färska frallor från Börjes konditori, kondiset i Harplinge där Gyllene Tider satt och knåpade ihop många av deras största hits. Efter frukost bar det av till småbarnsförälderns paradis- MAXI! Till på köpet hade vi lyckats knåpa ihop en bonuscheck på 100 kr vilket räckte till 4 fantastisk söta kramdjur som höll barnen sysselsatta genom hela storhandlingen (att detta betyder att vi, hemska tanke, har handlat mat för 10 000 försöker man förtränga)

Väl hemma gjorde vi en fantastisk middag med lax, bönor och fullkornspasta dränkta i rapsolja och pressad citron... MUMS! Inget gnäll, inget skrik och inget bråk, nästan som taget ur en sån där dålig reklamfilm som är dubbad från tyska till engelska till svenska...och sen tillbaka till tyska...
Mannen krattade löv efter lunch och jag och barnen tog varsin dammtrasa och dammade hela huset. Så oerhört befriande det är med ett dammfritt hus! I och för sig sprayade sonen ner hela sitt rum med toaspray så att det rann längs med skrivbordet och ner på golvet- men vad gör det? Nu luktar hela rummet av härlig citron åtminstone!

Eftermiddagen avrundades med en härlig promenad med en vän och nu har middagen med chiliconcarne precis avnjutits. För många kanske detta låter som en oerhört tråkig dag. En trist dag i ett inrutat småbarnsliv, och hur kan en storhandling eller en damminsats göra en dag lyckad? Men jag tror att en sak man får på köpet som småbarnsförälder är att man är nöjd med så lite. En dag som flyter på utan några större orosmoment är en lyckad dag. Och en lyckad dag är en lycklig dag! Nu ska vi slå oss ner i soffan, äta en smaskig fruktsallad och titta på Körslaget. Ha det gott därute och ta hand om er!

Vintertid=sjukdomstid!

Jaha, då var den här igen. Lika säkert som tomten på julafton eller sillen till midsommar. Jag pratar om den årliga omgången av magsjuka som verkar drabba oss småbarnsfamiljer MINST en gång per säsong (för några år sen tog den tre vändor över samtliga i familjen innan vi blev av med den).
I svininfluensatider verkar det som om man glömt bort alla andra sjukdomar, och min första tanke när min dotter vaknade inatt och sa att hon hade ont i magen och måste kräkas var "oj, magont är ett tecken på nöff-influensa- måste vara det!" Ingen logik i det tankesättet, men media har väl sin beskärda del i ens tankebanor. Men sen slog det mig att alla andra sjukdomar faktiskt inte tar semester utan finns där ute och bara väntar på att slå till. Nu har vi uteslutet influensa och håller oss till magsjuka. Jag har matat med avslagen Cola- precis som mamma gjorde när jag var liten, och skrållan har ätit lite lite vitt bröd. Peppar peppar verkar det som om det stannar kvar. Och apropå peppar, måste skriva upp peppar på handlelistan, vitpeppar sägs ju ta död på magsjukebakterier.
Nu ska jag krypa upp i soffan och kolla på Bolt med min lilla sjukling..med spyhinken nära till hands. Visst är livet som småbarnsförälder helt underbart?! Lite magsjuka kommer ju på köpet...och så länge alla djuriska influenser håller sig på avstånd så känns livet ändå helt OK.
Nöff nöff!

Möte med en ängel!

Idag träffade jag en ängel, han heter Petter och kom som en skepnad iförd vita kläder! Petter är snäll, omtänksam, varsam, ödmjuk, lyhörd, varlig, försiktig, omhuldande och alldeles alldeles underbar....
Petter tog med varsam hand och öm blick hand om mig när han såg min rädsla och oro. Han lugnade mig och talade försiktigt med små bokstäver för att inte skrämma. Han var en sån ängel som måste vara hitsänd för att hjälpa såna som mig, för jag vet att vi är fler därute som lätt blir rädda, oroliga och darrande bara vid tanken.
Petter är min tandläkare vid folktandvården, och det är nästan, men bara nästan, att man hade hoppats på åtminstone ett pytte-pytte hål...För nu får jag inte träffa honom förren tidigast om ett år igen :(
Änglar finns! Mitt ibland oss, och till och med på folktandvården- det trodde ni kanske inte :D

Det var en gång...

Det var en gång en liten liten prinsessa som föddes i ett land långt uppe i norr...Prinsessan var liten, snäll, söt och sov mest hela dagarna. Snipp snapp snut, så var sagan slut...
Nu har prinsessan förvandlats till en liten varulv som på nätterna är på jakt efter ...ja, inte vet jag, men sömn är det i alla fall inte...Den här lilla 3 kilos prinsessan som nu väger 9 kg använder nätterna mest till att äta, snurra runt, äta lite mer, tappa nappen, snurra, äta lite till...
Oj, då sa svärmor, då har ni inte sovit på flera veckor ordentligt..FLERA VECKOR????? HA HA HA HA. Det var nog ett skämt...Alla ni som varit gravida och kissat 7 ggr per natt vet vad jag menar. Sömnproblemen börjar ju inte när bebisen föds, utan 7 månader tidigare.... Och en nyfödd bebis måste ju äta på natten för att växa...Men sen, sen vid sådär tre-fyra månaders ålder så slutar de äta på natten och allt blir ett gyllene skimmer...Så var ju mina andra barn och givetvis är alla barn lika. Men icke.
Så får man det välmenande rådet "sov lite när bebisen sover på dagen". Ännu mera HA HA HA HA. Har man tre barn, fyra katter, hus och trädgård så finns det inte att sova på dagen. Det ska lagas mat, hämtas, lämnas, hämtas igen, dammsuga, tvätta, lämna..ja, ni vet. Sen kommer kvällen och man sjunker ner på soffan i tron om att få några timmar i lugn och ro. Men då, när de stora somnat, det är då minivarulven vaknar till liv. -HALLÅ! -JAG ÅL LEDSEN! -SE MIG! -BÄHÄHÄHÄ! - GE MIG MAT! (jag planerar att passera tio kg sträcket före 7 månaders ålder..)

Men varje kväll hoppas man, och tror, och hoppas. Kanske kanske är detta natten då det vänder.. Håll tummarna! :)

Högtider/ El dio de los Muertos

Högtider är inte vad de brukar vara, muttrar många i framförallt den "äldre" generationen. Och visst kan jag hålla med. Inte tänker mina barn speciellt mycket på jesusbarnet när de säger att de längtar efter jul (trots att de går på kristet dagis:) Utan det är julklapparna de vill åt. Julklapparna, tomten, snön och hela det kittet. Och inte tänker de särskilt mycket på den stackars 30-årige mannen som blev uppspikad på korset när påsken vankas, nä, nu handlar det istället om exakt hur mycket godis man får i påskägget.

Och så var nu ännu en högtid här hos oss- Halloween. Alla helgons dag- de dödas dag- men erkänn att det låter bättre på spanska- el dio de los Muertos... En högtid då de döda ska uppmärksammas och bli ihågkomna lite extra. Men inte är det det som mina barn fokuserar på- nä, glada över sina nyinköpta skelettdräkter från Gekås planerar de lördagens "bus eller godis" runda i grannskapet. Och tankarna kretsar nog mest kring hur mycket godis de kommer få ihop. Usch, tycker många. Amerikaniserat trams. Godis och bus har ingenting att göra med de dödas dag och deras minne. Visst kan man hålla med om det. Men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Och när jag dör får mina barnbarn gärna komma till min grav och lägga godis på gravstenen- gärna iklädda skelettdräkter- för då kan jag passa på att le där uppe i himlen. Le, och äta massor av lakritsgrodor! Så vill jag bli ihågkommen!

Ha en trevlig helg allihop- tänker på er- ni som finns här ibland oss och ni som vandrat före.

With a little help from my friends!

Vänskap kan ibland handla om en sån enkel sak som att skapa lite motvikt i livet!

Det spelar ingen roll om man är liten eller stor, en vän är något man alltid behöver. Jag har den enorma turen att jag har vänner som stöttar, som sprider glädje, som lyssnar, som skrattar med en, som gråter med en, som gläds med en och som alltid finns där. Vad som än händer och sker runt omkring. Ni är mina verkliga stöttepelare- utan er skulle livet te sig väldigt grått och dystert. Ta S t.ex. En helt galen tjej som alltid har fötterna upp och huvudet ner och allt bestäms sådär i sista minuten och blir alltid alldeles perfekt ändå. En tjej som renoverar hus, tar hand om bebis, läser på högskola och ändå har tid att ringa och fråga hur man mår. En tjej som med sin oerhörda osjälviskhet ger och ger till andra, men glömmer ibland att ge till sig själv.

Eller ta L som exempel .En människa som besitter en sådan entusiasm och skaparanda att man bara kan sitta bredvid och häpnas och förundras. En tjej som alltid säger vad hon tycker, som ger en sanningen, som man så väl behöver bli påmind om. Som alltid har en minut över (ok, om man inte ringer mitt i top model dvs) även om hon själv har en härlig, bullrig familj, framgångsrikt jobb och 1000 bollar i luften.

Och så har man ju A. En tjej, väldigt lik mig. Säger alltid rakt ut vad hon tycker, lite "egen" (men på ett positivt sätt :) Renoverar möbler ungefär samtidigt som hon ligger på BB, bygger altan men ändå alltid lyckas ha tid till att göra världens underbaraste middagar när man kommer förbi. En tjej som alltid är sig själv- no matter what!

Åhh det finns så många fler att nämna.... Ni ska veta att ni är oerhört viktiga för mig! Utan er vore jag betydligt fattigare! Tack för att ni finns!

Härligt med reaktioner!

Visst är det härligt när folk reagerar på sådant man skriver. Men att mitt förra inlägg, i form av en dikt, skulle vara det inlägget som folk kommenterat mest, var inget jag kunde föreställt mig. Men kanske är det så att när man blottar sig och visar sina känslor det är då man berör, och det är först när man blir berörd som man reagerar. Många har frågat mig varför jag inte tar bort den första kommentaren som är ett offentligt påhopp på mig som person, och dessutom har denna kvinnan valt att vara anonym, även om det är väldigt lätt att räkna ut vem det är. Att vara anonym när man gör ett offentligt påhopp på någon tycker jag kännetecknar en väldigt svag karaktär, att man känner sig tvingad att dölja sig själv för att kunna uttrycka vad man känner och tycker är oerhört svagt anser jag. Men kvinnan har givetvis full rätt att tycka och tänka som hon gör. Jag väljer att inte ta bort inlägget för att jag älskar när åsikter blandas och mixas i en stor härlig hög. Jag är ingen människa som tar det personligt när anonyma människor kastar ur sig massa saker på en blogg, däremot diskuterar jag gärna ansikte mot ansikte med personer som tycker att man gör saker fel och orättvist.
Jag är en stark mamma som kämpar för allt det jag tror är rätt. Folk är välkomna med sina kommentarer, men vill ni att jag ska ta er på allvar så knacka hellre på min dörr. Då får ni en chans att stå för era åsikter. Någon som vågar?

Tigrinnor, tårar och tankar

Till mina tigerbarn!

För er skull förvandlas jag till en tiger. En tiger som när faran hotar ryter, klös, fäktas och bits. Alla ni tigrinnor där ute med egna tigerbarn vet vad jag menar. När man gör allt för att skydda de lurviga små tigerungarna som leker, ovetandes om de faror som deras mammor hela tiden känner vittring av. För er skull förvandlas jag till den där tigern. Inget kan få komma nära som skulle kunna skada ens älskade tigerbarn. Det är tigerns instinkt som agerar. Precis som alla andra tigerbarn blir ni rädda när er mamma ryter, klös, fäktas och bits. Men var inte rädda, älskade lurviga tigerbarn. För när natten lägger sig över tigergrottan och mitt rytande tystnat i dalen kurar ni tätt, tätt ihop er nära min varma päls. Jag drar in klorna och lägger tassen om er. Min stora, varma lurviga tigertass skyddar er från nattens faror. Men vi tigrinnor, vi sover alltid med ena ögat öppet. Alltid.

Sov gott tigerungar. Mamma finns här.

På väg

Häromdan började min lilla tjej inskolning på fritids och på måndag börjar skolan. Skolan... Känn lite på ordet. Borta är dagisets omhuldande och trygga värld och de tar ett litet kliv närmare verklighetsvärlden. Den som vi vuxna lever i. I verklighetsvärlden måste de klara av att ta hand om sig själva. De måste passa tider, komma ihåg läxor, fatta egna beslut. Verlighetsvärlden kan vara hård och kall, men också fylld av nya spännande utmaningar och hinder som måste övervinnas. Och det enda vi kan göra är att tro och hoppas att vi har rustat dom rätt för att möta denna nya värld. Att vi, i deras glittriga, rosa prinsessryggsäck, lyckats lägga precis rätt dos av självförtroende, klokhet, nyfikenhet, försiktighet och längtan som behövs när man går ut i världen.

En liten tjej, på väg i livet mot nya äventyr. Jag hoppas och tror att det kommer bli precis hur bra som helst!

..Han tog av sig sin kavaj....

Har man tur i livet så har man en mormor/morfar farmor/farfar till sina barn som är sådär lite extra speciell. I mitt fall så bor barnens mormor och morfar lite på avstånd så de träffas inte så ofta. Men när de träffas är det alltid lite extra speciellt. Morfar har en stuga i Halmstad och varje sommar får barnen tillfälle att träffa honom lite mer. Min pappa, barnens morfar, är inte som alla andra. Han har barnasinnet kvar, och leker inte med barnen för att de vill leka, utan för att han vill :) I sin stuga har han ett ihåligt träd som är "magiskt" och där växer det Dumle och andra godsaker. Morfar får springa fram och tillbaka och smuggla in choklad i trädet och sen går barnen dit med jämna mellanrum och knackar- och det finns alltid godis i hålet.

En gång varje sommar åker vi till ett krabbfiskeställe ute i Steninge. Morfar tar alltid med torskhuvuden som bete, och alla andra barn blir gröna av avund när mina barn fiskar upp en 7-8 krabbor varje gång de drar upp agnet. Nytt för i år var också att morfar köpt speciella fiskespön, så ungarna tyckte det var oerhört spännande. Morfar har lärt barnen ett speciellt ljud hur man kallar på krabborna, som låter "kurr kurr", så där ligger de alla på mage och ropar ner i vattnet, gissa om det ser kul ut ;) Har man med morfar behövs ingen håv. Han sitter alltid nere på en sten i vattnet och fångar upp med händerna alla krabbor som dras upp och barnen tjuter av skratt varje gång en krabba biter honom i händerna.

Morfar ser fram emot att ta med barnen på after beach och lyssna på Rock ´n roll, som han säger. Morfar har också planerat att när barnen är tillräckligt gamla så ska de ha förfest nere i stugan innan de drar in till stan, för då kan morfar vara med och parta på ett hörn. Sen kom han på att då är han närmare 75.."Skynda dig att ge barnen mycket gröt så de växer fort" var hans lösning på det lilla problemet. För med morfar finns det inga hinder, inga begränsingar. Bara lösningar. Och jag lovar, om 15 år kan man fortfarande hitta honom bland krabbfiskestenarna eller på after beachen på Solgården, med två tonåriga lintottar bredvid sig! :)

Lite av dagens fångst!

Längst kvitto vinner!

I morse stod jag och, som ni kan se på bilden, väldigt många andra i kö för att komma in i himmele..nej, förlåt, Gekås ska det ju vara. Men nog känns det lite som det antagligen kommer göra den dan man knackar på hos Sankte Per. Man står där snällt och väntar, för det lär ju vara en hel del folk före i kön även uppe vid pärleporten. Förväntansfull, man vet inte vad man ska finna bakom portarna. Man väntar, väntar, väntar och så plötsligt klämtar klockan och portarna slås upp... Men just i det ögonblicket du kliver in inser du att du faktiskt inte riktigt befinner dig i en himmelsk, lugn och rofylld atmosfär, utan du finner dig själv på jakt och med varje sinne på helspänn. Mer och mer bleknar himmelriket och du befinner dig istället i en djungel. Du är rovdjuret på jakt efter bytet vid vattenhålet. Bara för att finna att du är inte det enda rovdjuret på jakt...och gasellerna går snabbt åt, så det gäller att vara på språng, riva, slita och sen...sen när du väl fångat bytet och ätit dig mätt, på väg bort från vattenhålet och ut ur djungeln vaknar du upp, både från dina himmelska och djuriska tankar. För där, mitt vid utgången står en stor skylt- TÄVLING- LÄNGST KVITTO VINNER! Du inser då att du är tillbaka till din alldeles egna värld där fortfarande "den som har flest saker när den dör vinner" gäller... Men undrar just om det ger förtur in till Sankte Per? Det tåls att fundera över...grrrr...

Jag ska måla hela världen lilla mamma....

Jag är inte uppdaterad med vad som gäller i inredningstrenden. Jag har börjat förstå det..eller jag har nog förstått det under en ganska lång tid nu. Två av mina bästa vänner däremot har förstått det här med inredning, design och färger. Eller avsaknad av färg. Vitt ska det visst vara. Krispigt, bländande, skinande, enkelt och avskalat. Kommer hem till J, slår mig ner i hennes vita soffa, sätter fötterna på den vita mattan, tittar på de vita tavlorna, vita lamporna och känner på hennes nya, vita filtar och påslakan. Vitt är fräscht. Jag håller me. Vitt ger en känsla av lugn och harmoni. L har gått lös med färgburken och förvandlat hela hemmet till en vit oas....Medan jag gör tvärt om....Målar över det vita med ljusgrått, grönt, blått eller rosa beroende på rum. Om mina vänner är "Den vita frun" är jag nog mer "Tant Grön ,Tant Brun och Tant Greddelin, fast i en och samma förpackning. Tänk om jag me skulle bli sådär trendigt vit? Hmm..undrar just hur min nya vita soffa i så fall skulle funka till hösten när mina fyra katter kommer in en regnig novemberdag och hoppar upp i den med sina leriga tassar? Nej, tack jag tror minsann jag behåller den mörkblå ett tag till. För vem vet- snart kanske det är färg som gäller och då vinner jag över både J och L med hästlängder! Yippie!

Ödet, slumpen, tillfälligheter eller finns det ngn mening?

Idag har jag och min bästa vän suttit och pratat mycket om existentiella frågor. Hon hade nyligen i sin familj ett mycket tragiskt dödsfall där en liten människa, inte ens året fyllda, dog i en hemsk olycka. Vad är meningen med det? Den frågan ställer man sig om och om igen. Finns det ngn mening eller är allt bara resultatet av en rad olyckliga omständigheter? Eller var allt förutbestämt sen länge? Har varje individ en uppgift att fylla här på jorden och när den uppgiften är fylld kan människan lämna jordelivet och veta att den har gjort precis det den var ämnad att göra. Kanske förstår vi inte uppgiften människan hade på jorden förren långt senare. När pusselbitarna fallit på plats och kedjereaktionen har fått tid att utlösas. Man finner en tröst i detta tankesätt, att det finns något mer, något vi inte riktigt kan greppa eller förstå. För finns det inte det, vad är då meningen med allt? Vad är meningen med att en liten människa får födas, ta sina första andetag, sitt första leende, sitt första skratt, men aldrig ta sitt första steg? Vilket grymt universum skulle tillåta det?
Jag tror på tillfälligheter. Det är en tillfällighet att man springer på en kär gammal vän på ICA man inte sett på flera år. Jag tror på slumpen. Det är slumpen som avgör vem som kammar hem en miljon på Lotto. Jag tror på ödet. Det var ödet som ville att både jag och min man satt inloggade samtidigt den där snöiga söndagskvällen för ett och ett halvt år sen och som såg till att vi möttes. Men det var inte ödet, slumpen eller en tillfällighet att just vår bebis föddes. Jag är säker på att när det handlar om de stora sakerna- liv och död- då finns det en mening i det som sker. När man uträttat det man skulle på jorden lännar man plats åt nya att uppfylla sina uppgifter. Vissa får en hel livstid på sig, medan vissa uppfyller det som de var ämnade för redan innan vi hinner förstå det. Och jag är helt säker, precis som min vän sa, att när vår uppgift på jorden är klar då tas vi emot av alla nära och kära som vandrat före oss. Jag är säker att någonstans så sitter det en liten, liten människa på en bänk tillsammans med någon släkting som vandrat före. Som väntat på att att få ta emot denna lilla människa och hålla handen, smeka över kinden och pussa försiktigt på pannan. Vi ser dom inte, men var säker på att de ser oss. Våra skyddsänglar, som leder oss genom livet så att vi tryggt kan uträtta vår livsuppgift. Och sen- ja sen slår vi oss ner allesammans på bänken och beställer in den största glass man kan tänka sig! Och då kan vi återigen skratta tillsammans!

Kan lycka köpas för pengar?

En ganska provokativ fråga kanske och det politiskt korrekta svaret borde väl vara nej...Men ändå...efter en tripp till IKEA idag sitter jag här, med ett stort lyckligt leende på mina läppar. Vi har spenderat sista veckan med att fixa upp hallen. Målade väggarna grå, vita hyllor, vitt skoskåp, vita tavlor med snäckmotiv, blå härliga runda mattor och sist, men inte minst, min älskade segelbåt. Nu matchar vår hall resten av det marininspirerande huset. Pengar kan köpa sånt man blir glad av, sånt man mår bra av. Visst är det en form av lycka? Visst är det allra viktigast att finna lycka i sin familj, sin kärlek och sig själv...Men ni vet den där känslan när man har packat den gula IKEA-kassen till brädden fylld med massa härliga inredningssaker, när man betalat, kommit hem, packat upp och skruvat ihop- är inte det lycka så säg? Och nästa vecka fyller jag nog på lyckobägaren lite extra- för då blir det ytterligare en tripp till IKEA för att köpa rund spegel. Tut i oturen att den inte fanns i Helsingborg, för en extra tur till IKEA Kållered kan ju aldrig skada. Då kanske de har det där ljuset som passar så fint i den där glasvasen, och så den där lampan som skulle matcha så bra till den nya mattan och kanske kanske har de även påslakanet som matchar kanon till de de där kuddfodralen jag funderar på att köpa....Hmmmm..undrar om plastkortet är lika lyckligt som jag? Det är en helt annan fråga....

Skepp o´hoj!

Sommardrömmar vid havet

För två veckor sen gifte jag mig med världens bästa Karlsson! Att äntligen ha funnit den man letat efter är en härlig känsla! Visst, det var många som skakade på huvudet när vi blev tillsammans...Vår historia började en snöig februari eftermiddag förra året. Jag tog tåget på vinst och förlust till Mariannelund, för att möta honom jag träffat via facebook... Att möta en främling kändes läskigt, men samtidigt härligt nytt och spännande! Jag klev av tåget och där stod han, i gröna khakibyxor och svart jacka, med öppen famn och varma ögon....Jag släppte min väska som i en dålig Hollywoodfilm och fick den härligaste kram jag nånsin fått. Resten är historia. Ett år senare, på samma tågstation, gick han ner på knä och friade till mig, den 19 april föddes vår dotter och den 11 juli i år blev jag Fru Karlsson. Barfota på en strand, men ljudet av vågbrus som bakgrundsmusik! Verkligheten kan överträffa dikten-jag vet!

Ny i gänget

Hmmm..då var man alltså igång. Hur gör man? Vad ska man blogga om? Jag har följt min vän writingmum och hennes blogg och varje gång jag läser den tänker jag att ....varför inte? Att få skriva ner tankar, stora som små, och fundera kring livets alla med-mot och tankegångar. Inga ämnen känns för små för att faktiskt kunna vara spännande, intressanta, tragiska, härliga eller minnesvärda. Bloggen kommer antagligen mest att handla om en vardag som delas av många andra därute. Är en varannanvecka mamma åt två(hur man nu kan vara det??? Jag är mamma på heltid för alla mina barn!) gift, skild, gift igen och också mamma till en liten ny minimänniska som precis lärt sig rulla runt. Det där med varannanveckas liv är knepigt att vänja sig vid. Måndag idag och har precis lämnat de två stora trollen ( 5 och 4). Det blir tyst i huset...lite för tyst. Vad ska man hitta på nu? Första timmarna går åt till att röja upp efter veckan som varit, tvätta ikapp och storhandla. Sådant som varje trebarns mor önskar att de hade massa tid över för att göra. Men sedan kommer saknaden...och längtan... Och man önskar att man antingen kunde vrida fram tiden, eller tillbaka, och ge dom den där extra pussen på kinden man aldrig hann. En vecka kan tyckas som kort tid, men ibland som en oändlighet....Ta hand om er!