Ödet, slumpen, tillfälligheter eller finns det ngn mening?

Idag har jag och min bästa vän suttit och pratat mycket om existentiella frågor. Hon hade nyligen i sin familj ett mycket tragiskt dödsfall där en liten människa, inte ens året fyllda, dog i en hemsk olycka. Vad är meningen med det? Den frågan ställer man sig om och om igen. Finns det ngn mening eller är allt bara resultatet av en rad olyckliga omständigheter? Eller var allt förutbestämt sen länge? Har varje individ en uppgift att fylla här på jorden och när den uppgiften är fylld kan människan lämna jordelivet och veta att den har gjort precis det den var ämnad att göra. Kanske förstår vi inte uppgiften människan hade på jorden förren långt senare. När pusselbitarna fallit på plats och kedjereaktionen har fått tid att utlösas. Man finner en tröst i detta tankesätt, att det finns något mer, något vi inte riktigt kan greppa eller förstå. För finns det inte det, vad är då meningen med allt? Vad är meningen med att en liten människa får födas, ta sina första andetag, sitt första leende, sitt första skratt, men aldrig ta sitt första steg? Vilket grymt universum skulle tillåta det?
Jag tror på tillfälligheter. Det är en tillfällighet att man springer på en kär gammal vän på ICA man inte sett på flera år. Jag tror på slumpen. Det är slumpen som avgör vem som kammar hem en miljon på Lotto. Jag tror på ödet. Det var ödet som ville att både jag och min man satt inloggade samtidigt den där snöiga söndagskvällen för ett och ett halvt år sen och som såg till att vi möttes. Men det var inte ödet, slumpen eller en tillfällighet att just vår bebis föddes. Jag är säker på att när det handlar om de stora sakerna- liv och död- då finns det en mening i det som sker. När man uträttat det man skulle på jorden lännar man plats åt nya att uppfylla sina uppgifter. Vissa får en hel livstid på sig, medan vissa uppfyller det som de var ämnade för redan innan vi hinner förstå det. Och jag är helt säker, precis som min vän sa, att när vår uppgift på jorden är klar då tas vi emot av alla nära och kära som vandrat före oss. Jag är säker att någonstans så sitter det en liten, liten människa på en bänk tillsammans med någon släkting som vandrat före. Som väntat på att att få ta emot denna lilla människa och hålla handen, smeka över kinden och pussa försiktigt på pannan. Vi ser dom inte, men var säker på att de ser oss. Våra skyddsänglar, som leder oss genom livet så att vi tryggt kan uträtta vår livsuppgift. Och sen- ja sen slår vi oss ner allesammans på bänken och beställer in den största glass man kan tänka sig! Och då kan vi återigen skratta tillsammans!