Ödet, slumpen, tillfälligheter eller finns det ngn mening?

Idag har jag och min bästa vän suttit och pratat mycket om existentiella frågor. Hon hade nyligen i sin familj ett mycket tragiskt dödsfall där en liten människa, inte ens året fyllda, dog i en hemsk olycka. Vad är meningen med det? Den frågan ställer man sig om och om igen. Finns det ngn mening eller är allt bara resultatet av en rad olyckliga omständigheter? Eller var allt förutbestämt sen länge? Har varje individ en uppgift att fylla här på jorden och när den uppgiften är fylld kan människan lämna jordelivet och veta att den har gjort precis det den var ämnad att göra. Kanske förstår vi inte uppgiften människan hade på jorden förren långt senare. När pusselbitarna fallit på plats och kedjereaktionen har fått tid att utlösas. Man finner en tröst i detta tankesätt, att det finns något mer, något vi inte riktigt kan greppa eller förstå. För finns det inte det, vad är då meningen med allt? Vad är meningen med att en liten människa får födas, ta sina första andetag, sitt första leende, sitt första skratt, men aldrig ta sitt första steg? Vilket grymt universum skulle tillåta det?
Jag tror på tillfälligheter. Det är en tillfällighet att man springer på en kär gammal vän på ICA man inte sett på flera år. Jag tror på slumpen. Det är slumpen som avgör vem som kammar hem en miljon på Lotto. Jag tror på ödet. Det var ödet som ville att både jag och min man satt inloggade samtidigt den där snöiga söndagskvällen för ett och ett halvt år sen och som såg till att vi möttes. Men det var inte ödet, slumpen eller en tillfällighet att just vår bebis föddes. Jag är säker på att när det handlar om de stora sakerna- liv och död- då finns det en mening i det som sker. När man uträttat det man skulle på jorden lännar man plats åt nya att uppfylla sina uppgifter. Vissa får en hel livstid på sig, medan vissa uppfyller det som de var ämnade för redan innan vi hinner förstå det. Och jag är helt säker, precis som min vän sa, att när vår uppgift på jorden är klar då tas vi emot av alla nära och kära som vandrat före oss. Jag är säker att någonstans så sitter det en liten, liten människa på en bänk tillsammans med någon släkting som vandrat före. Som väntat på att att få ta emot denna lilla människa och hålla handen, smeka över kinden och pussa försiktigt på pannan. Vi ser dom inte, men var säker på att de ser oss. Våra skyddsänglar, som leder oss genom livet så att vi tryggt kan uträtta vår livsuppgift. Och sen- ja sen slår vi oss ner allesammans på bänken och beställer in den största glass man kan tänka sig! Och då kan vi återigen skratta tillsammans!

Kan lycka köpas för pengar?

En ganska provokativ fråga kanske och det politiskt korrekta svaret borde väl vara nej...Men ändå...efter en tripp till IKEA idag sitter jag här, med ett stort lyckligt leende på mina läppar. Vi har spenderat sista veckan med att fixa upp hallen. Målade väggarna grå, vita hyllor, vitt skoskåp, vita tavlor med snäckmotiv, blå härliga runda mattor och sist, men inte minst, min älskade segelbåt. Nu matchar vår hall resten av det marininspirerande huset. Pengar kan köpa sånt man blir glad av, sånt man mår bra av. Visst är det en form av lycka? Visst är det allra viktigast att finna lycka i sin familj, sin kärlek och sig själv...Men ni vet den där känslan när man har packat den gula IKEA-kassen till brädden fylld med massa härliga inredningssaker, när man betalat, kommit hem, packat upp och skruvat ihop- är inte det lycka så säg? Och nästa vecka fyller jag nog på lyckobägaren lite extra- för då blir det ytterligare en tripp till IKEA för att köpa rund spegel. Tut i oturen att den inte fanns i Helsingborg, för en extra tur till IKEA Kållered kan ju aldrig skada. Då kanske de har det där ljuset som passar så fint i den där glasvasen, och så den där lampan som skulle matcha så bra till den nya mattan och kanske kanske har de även påslakanet som matchar kanon till de de där kuddfodralen jag funderar på att köpa....Hmmmm..undrar om plastkortet är lika lyckligt som jag? Det är en helt annan fråga....

Skepp o´hoj!

Sommardrömmar vid havet

För två veckor sen gifte jag mig med världens bästa Karlsson! Att äntligen ha funnit den man letat efter är en härlig känsla! Visst, det var många som skakade på huvudet när vi blev tillsammans...Vår historia började en snöig februari eftermiddag förra året. Jag tog tåget på vinst och förlust till Mariannelund, för att möta honom jag träffat via facebook... Att möta en främling kändes läskigt, men samtidigt härligt nytt och spännande! Jag klev av tåget och där stod han, i gröna khakibyxor och svart jacka, med öppen famn och varma ögon....Jag släppte min väska som i en dålig Hollywoodfilm och fick den härligaste kram jag nånsin fått. Resten är historia. Ett år senare, på samma tågstation, gick han ner på knä och friade till mig, den 19 april föddes vår dotter och den 11 juli i år blev jag Fru Karlsson. Barfota på en strand, men ljudet av vågbrus som bakgrundsmusik! Verkligheten kan överträffa dikten-jag vet!

Ny i gänget

Hmmm..då var man alltså igång. Hur gör man? Vad ska man blogga om? Jag har följt min vän writingmum och hennes blogg och varje gång jag läser den tänker jag att ....varför inte? Att få skriva ner tankar, stora som små, och fundera kring livets alla med-mot och tankegångar. Inga ämnen känns för små för att faktiskt kunna vara spännande, intressanta, tragiska, härliga eller minnesvärda. Bloggen kommer antagligen mest att handla om en vardag som delas av många andra därute. Är en varannanvecka mamma åt två(hur man nu kan vara det??? Jag är mamma på heltid för alla mina barn!) gift, skild, gift igen och också mamma till en liten ny minimänniska som precis lärt sig rulla runt. Det där med varannanveckas liv är knepigt att vänja sig vid. Måndag idag och har precis lämnat de två stora trollen ( 5 och 4). Det blir tyst i huset...lite för tyst. Vad ska man hitta på nu? Första timmarna går åt till att röja upp efter veckan som varit, tvätta ikapp och storhandla. Sådant som varje trebarns mor önskar att de hade massa tid över för att göra. Men sedan kommer saknaden...och längtan... Och man önskar att man antingen kunde vrida fram tiden, eller tillbaka, och ge dom den där extra pussen på kinden man aldrig hann. En vecka kan tyckas som kort tid, men ibland som en oändlighet....Ta hand om er!