Fascination!

Jag älskar hajar! Dessa fantastiska varelser som majestätiskt, långsamt glider fram genom vattnet.... I helgen var jag och hela familjen på Universeum i Göteborg, och där kan man tryggt stå en meter ifrån en blodtörstande best och se hur dödens käftar sveper förbi längs med fönsterrutan. Eller nåja, så vidare blodtörstig såg han faktiskt inte ut, mest uttråkad av att simma runt, runt, runt i oceantanken, inspärrad i ett akvarium istället för att leva i det stora Blå. Och hans förfäders dödliga käftar såg rätt så oskyldiga ut där han simmade mitt i ett levande smörgåsbord. Men tänk....tänk att få möta honom i hans rätta element.... Inte inspärrad i en bur. Att se honom långsamt simma fram ur skuggorna, bli större och större, torna upp sig likt en lieman ur havsdjupet. Med all sannolikhet skulle man inte vara lika kaxig som man är bakom decimetertjockt akvarieglas, och säkert skulle hans ögon inte lysa av tristess, utan lysa som de gör på ett rovdjur på jakt. Visst är det fantastiskt att man kan gå runt och titta på dessa djur, lära sig mer om dom och tryggt komma riktigt nära. Men tryggheten skapar även en form av uttråkning, säkerligen inte minst för hajen. De som kanske skulle vara bytet blir betalande åskådare. Vi tittar, applåderar och går stilla vidare, längtar bort till caféet och pannkaksbuffén. Undrar vad hajen tänker? Vart längtar han?

Endast den tama fågeln har en önskan- den vilda flyger redan....