Måste ha- måste ha- måste ha!

Hmmmm, vad var det nu jag skrev om i förra inlägget? Jo, just det, överkonsumtion...Hmmm men det gäller väl inte mig? :) Nä, det tror jag inte, så därför bara MÅSTE jag åka till Gekås nu i helgen, efter att jag på deras blogg sett att de fått in massa marina saker. Åhhh, den lyktan skulle passa superfint på vår nya altan, den korgen passar perfekt i min marina hall, den duken...den lampan...ja, ni vet... Och så har jag ju världens bästa svepskäl att åka dit, Vi ska ju faktiskt ha bebis om en månad och bebisen MÅSTE ju ha ett nytt påslakanset, kanske en mysig snutte, ett startset, en söt mössa, en napp... så det är ju givetvis så jag lägger fram det till min käre man, det är ju hans barn me, så det är nödvändigt för bebisens existens att vi lägger 5 timmar, minst, i Ullared på fredag eller lördag. Aldrig att han misstänker att orsaken till att jag lockar dit honom är mitt ha-begär inför dessa perfekta förvaringskorgar...Alldeles för sent kommer han inse min lömska plan, när han går mot bebis-avdelningen går jag till present-avdelningen. Han vänder sig om och säger -men älskling, vi skulle ju köpa allt det där som bebisen behöver först. -Äsch, strunt i bebisen, det finns väl saker den kan ärva på vinden, kom nu istället så går vi och tittar på lite inredning älskling...man vet ju aldrig vad man kan hitta..... Fast jag vet, jag vet precis ....mo ha ha ha ha!

Överkonsumtion i Slit-och-släng samhället

Idag var vi på tippen för att slänga lite gamla buskar och annat som får se sig besegrade nu när det ska byggas altan på framsidan. Men som ni kan se på bilden så var vi inte de enda som hade vägarna runt återvinningsstationen idag. Helt galet trångt, och alla skulle backa med sina släp samtidigt åt olika håll (oftast var det tanten som hade fått gå ur bilen och ställt sig bakom för att vinka eller visa STOP) Ibland, och det såg rätt kul ut måste man säga, tog tanten tag i släpet och försökte stanna det med sina bara händer, precis som om hon glömt hur man ropar. Vissa av dessa bilförare kunde nog passa rätt bra in i programmet "Sveriges sämsta bilförare".

Men det är ju helt GALET var folk slänger. Inte bara buskar och gamla träd, som gör sig alldeles utmärkt som återvunnen energi, utan massa användbara saker. En sakletare som Pippi skulle skatta sig lycklig om han/hon fick rota runt bland alla dyrgripar. Cyklar som kanske bara saknar ett däck, diskmaskiner som går att laga med några skruvar, möbler som bara behöver lite färg och kärlek... Men är man helt oskyldig själv? Fundera. Har du ALDRIG slängt något på tippen bara för att "det är så mycket enklare än att laga/sälja". Jag får nog krypa till korset och erkänna att det hänt..kanske en...eller nåja, två-tre gånger. Vi handlar som aldrig förr, överkonsumerar, tar nya Blanco lån, köper lite mer, lånar lite, köper...ekorrhjulet snurrar. Och så slänger vi. Visst, det är befriande att rensa och slänga, men fundera på nästa gång om det du slänger skulle kunna komma till nytta någon annanstans. För helt plötsligt kanske vi konsumerar mer än vad jorden klarar av....Är det värt det?

På upptäcksfärd!

Skönhet ligger i betraktarens ögon sägs det och visst ligger det något i det. Som häromdagen när vi var ute och promenerade. Lillan började peka och ropa "dä" "dä" vilket betyder att hon hade sett ngt spännande och ville titta närmare på det. -Men gumman, sa jag, det finns ju ingenting att titta på där, kom så går vi vidare! Men hon envisades med sitt "dä" och pekade på ett träd med torra fjolårslöv som darrade i vinden. Vi gick närmare och hon slutade ropa utan satt stum av förundran över trädets dansande löv. Just där, i hennes ögon, var trädet det vackraste som fanns för henne och löven kanske var dansande ballerinor eller spelande klockor, vad vet jag? För tyvärr är det så som en vän skrev till mig när jag messade bilden till henne, att förmågan att se det vackra i små saker har en tendens att växa bort med åren. Vi skyndar oss fram i livet och hinner inte lägga märke till fjolårslöv som kanske försöker fascinera oss med sin knastrande vårdans. Det är genom sina barns ögon man får glädjen att återupptäcka dessa hemligheter, och det är värt mer än alla skatter i världen!
"I en värld full av kosmiska under, ser barnet det vi inte ser, ett löv som en vindpust gjort sönder, blir en ängel som dansar och ler...." Ta vara på de små ögonblicken- de kan vara större än vad du tror! Ha en mysig dag allihop!

Fest, fest, fest i Jerusalem!

Min son (och tidigare även min stora tjej och snart min lilla) går ju på Kyrkbackens förskola i Harplinge. -Va? Kristet dagis, kan det vara något? Det hör man allt för ofta när andra föräldrar frågar. OM! Svarar jag och tänker ofta motsatsen, kommunalt dagis, kan det vara ngt? Allt som oftast förknippar man ju kristna dagis/friskolor mm med ytterligheter, tänk Knutby och andra extrema platser. Men när man tittar på de värderingar och grunder som Kyrkbackens förskola bygger på så inser man att det handlar om vanlig, hederlig medmänsklighet. Så som du vill att andra ska vara mot dig så ska du också vara mot dom, och det är i det klimatet jag vill att mina barn ska växa på dagarna. De har fadderbarn som de samlar in pengar till, de grillar korv med vaktmästarna bortanför kyrkogården, de matar guldfiskarna i minneslunden och de VÄXER till att bli fantastiska små omtänksamma individer. Nicke Nyfiken blandas med Barnens bibel och Imse Vimse Spindel med Det lilla ljus jag har. Utflykter till Wapnö och ko-klappning varvas med Minigudstjänster och uppträdande på familjegudstjänster.
Just dessa minigudstjänster är helt fantastiska! Som i torsdag. Harplinges församlingspedagog Ulrika höll i en helt underbar minigudstjänst, eller Guds Lekstuga som de kallas för. Hit kommer dagisbarnen, andra föräldralediga med sina barn och alla som vill! Skärtorsdagens tema var givetvis Påsken. Man sitter längst fram i kyrkan på små kuddar eller stolar och kommer nära inpå. Och istället för att prästen, ursäkta Peder, ska mässa om kristi död och uppståndelse, tar Ulrika och spelar upp en dockteater för barnen, där Jesus och hans lärjungar bestod av toapappersrullar :) Barnen är hela tiden delaktiga i berättelsen, Ulrika berättar med en oerhörd inlevelse och Haplinge Kyrka förvandlas till Jerusalem, Golgata och Getsemane trädgårdar. Berättelsen varvas med massa sång, dans och rörelser. Man känner hur glädjen sprids bland barnen när det delas ut trummor och marackas.
Det spelar inte så stor roll vad man tror på. En del tror på Allah, andra tror att Jesus dog och uppstod för våra synders skull. Vissa tror på påskharen och andra tror på stjärnorna. Jag tror på att barn som vistas i en positiv och varm miljö, med sunda värderingar och tankar, växer upp till kloka omtänksamma individer som känner medmänsklighet och tolerans. Det tror jag på! Glad Påsk där ute allihopa!